Estromo

Canna

Ingen av öarna i The Small Isles är den andra lik. Dessutom är de inte speciellt små, speciellt inte Rum, Eigh och Canna som utgör de största öarna i ögruppen. De har alla sina egna speciella egenskaper. Rum med enorma bergsmassiv, Eigh som på håll ser ut som en utplattad damhatt, och så Canna med en blandning av skog, berg och så den skyddade viken som spelat en viktig roll i öns historia.

En karta över **Small Isles** från 1896 med Canna högst upp i marginalen

Här bor ett femtontal personer och det finns ett postkontor, en telefonkiosk, en obemannad matbutik (pengarna ligger i en burk på disken så man kan växla själv) och en liten restaurang som bland annat serverar öl bryggd på ön!. Helt OK faktiskt!

I förgruden; det gamla magasinet, numera omdanat till restaurang och mataffär. Bakom; Cannas karaktäristiska klippor.

St Columba’s Church med Rum i bakgrunden

St Edward’s Church, återigen med Rums mäktiga klippor som fond.

Beöket på Canna är verkligen seglingens höjdpunkt så här långt, även om vi nog bara blir kvar en natt. Det är lite stökigare väder på gång så det hade varit skönt att vara ordentligt fastknuten i några dagar.

Söderut längs öarna

Ska vi nå ända ner till de södra öarna i Yttre Hebriderna får vi hålla takten, så efter några dagar i Stornoway satte vi segel och styrde mot Tarbert på Isle of Harris.

En av flera Vikvalar vi såg under seglingen ner mot Tarbert

Isle of Lewis och Isle of Harris ligger i själva verket på samma landmassa men benämns som två öar av historiska skäl. Vissa hävdar att det är följden av en konflikt inom klanen MacLeod för hundratals år sedan. En annan anledning kan vara den höga bergskedjan som isolerar den norra delen från den södra så att de kommit att uppfattas som två separata öar.

Klipporna på **Shiant Islands** avtecknar sig

**Eilean Glas Lighthouse**, ytterligare en fyr uppförd av **Robert Stevenson**, står på Scalpay utanför Tarbert.

Huvudattraktionen i Tarbert är det relativt nystartade gin- och whiskydestilleriet Isle of Harris Destillery som är ortens stolthet och sysselsätter runt 50 personer.

**Isle of Harris Destillery** ligger alldeles innanför den lilla marinan

I övrigt finns ett par hotell, några affärer och en färjeterminal som tar besökare mellan Harris, Mallaig och Oban. Och sist, och kanske minst, det lilla bryggeriet Loomshed som gör den goda alen Poacher. Vi var tvungna att ta en promenad till bryggeriet och köpa några flaskor efter att ha fått oss en provsmakning på hotellet dagen innan.

Efter ett par dagar i Tarbert fortsatte vi söderöver för att mellanlanda i Lochboisdale. Det blev en underbar dag med allt från ösregn till gennakersegling i solsken.

Påväg ut från hamnen. Huset/skjulet längst till höger är bryggeriet **Loomshed**, där vi köpte öl dagen innan.

Färjan mot **Mallaig** och **Oban** jagade oss ut från **Tarbert**

De norra klipporna på Isle of Skye långt bort i diset

Nu sitter vi i Lochboisdale och känner oss lite bedrövade efter att ha studerat väderprognoser för den närmaste perioden. Med tanke på vår begränsade ledighet måste vi ändra våra planer med att komma ända ner till Barra och Vatersay. Fortsätter vi dit riskerar vi att bli inblåsta i hårdare vindar som är påväg. Hade vi haft mer tid hade vi kunnat ligga kvar och vänta, men vi måste hålla schemat och vara tillbaka på våra jobb hemma i Göteborg om ett par veckor.

Just nu är planen att imorgon istället gå in till Canna, en av The Small Isles som vi inte besökt än.

Stornoway via Cape Wrath

Efter några dagar i Kirkwall började vi allt mer längta till Yttre Hebriderna som ju ändå var målet för årets äventyr. Statistiskt blåser det för det mesta västliga vindar norr om Skottland så här års, så det gällde att hitta rätt förutsättningar i väderprognoserna. När man lämnar Kirkwall för att gå västerut får man också vara noggrann med att tima strömmen i sundet mellan Mainland och ön Rousay. Här uppstår extrema strömfenomen vid ebb och flod med virvlar och stående, brytande vågor. Vi fick se lite av det förra året, fastän vi då gick vid nästan slack, när det är som lugnast.

Säkert förtöjda i Kirkwalls hamn satt vi och planerade för nästa passage.

Vi hittade ett väderfönster som såg helt OK ut, med lite motvind bara i början och sedan en bra nordostlig vinkel som skulle ta oss ner till norra Isle of Lewis på knappt ett dygn. Nu gällde det bara att planera in avgången så att vi passerade det beryktade sundet precis på slack, när vattnet är så stilla som möjligt…

Enligt våra beräkningar behövde vi gå genom sundet klockan två på natten för att få de bästa förutsättningarna, så det blev en sen/tidig avgång i totalt mörker natten till tisdag. Ju närmare vi kom sundet, desto mer började vi inse att vi räknat fel. Dessvärre var det för sent att vända om då loggen visade på närmare åtta knop över grund med motorn på lågvarv, så det var bara att spänna fast sig och göra det bästa för att hålla näsan i färdriktningen.

Några ljusförstärkta bilder från den felberäknade passagen mitt i natten.

Fördelen med hela incidenten var att vi passerat året innan och visste att det bara skulle vara i några minuter. Vi flög som en kork genom det smala sundet mellan brytande vågor. Efter några minuter var det över med besättning och båt välbehållna och vi kunde börja den långa seglingen norr om Skottland.

Det följande dygnet gick enligt plan med enda förtretet att vindvinkeln blev för brant så vi valde att stötta med motorn delar av sträckan. I höjd med Cape Wrath, Skottlands nordvästligaste udde fick vi strömmen med oss ner mellan fastlandet och Lewis. (Det hade vi räknat rätt på i alla fall!)

**Cape Wrath Lighthouse**, byggt 1828 av **Robert Stevenson**

Medström och bättre vindvinkel gjorde att vi fick bra fart söderut och kunde ropa upp Stornoways hamn redan vid tiotiden på tisdagskvällen, snarare än mitt i natten som vi först trott. Efter ett personligt mottagande av hamnpersonalen kunde vi gå och lägga oss och somna i den nästan bedövande tystnaden och stillheten efter den lite stökiga överseglingen.

Den fina marinan allra längst in i **Stornoway**

Stornoway är den största orten i ögruppen som utgör Yttre Hebriderna. Här kan man tillbringa några dagar och ha tillgång till det mesta man behöver för att ta sig vidare bland öarna. Nu gäller det att planera för nästa steg söderöver med förhoppningen att så småningom nå Vatersay som ligger nästan längst ner i kedjan av öar.

Plötsligt Orkney!

Det är nästan så vi får nypa oss i armen när vi vaknar upp i Kirkwalls hamn på Mainland, Orkney. Är vi verkligen här redan!? Men det är klart, vi har ändå gjort några mellanlandningar på vägen. Först Skagen i ett par dagar och sedan efter en dygnssegling, Mandal i Norge där vi gjorde de sista förberedelserna för överseglingen och bunkrade vatten, proviant och diesel. Mandal var inget att skriva hem om. Inte lika charmigt som Farsund som vi brukar använda som sista avstamp, men duger som mellanlandning ändå.

Som vanligt satt vi, dagarna innan avsegling, med näsorna i grib-filer och väderrapporter och letade efter fönster. Vi hade ju tillryggalagt en tredjedel av sträckan redan så det borde räcka med ett fönster på drygt två dygn för att ta oss över om vi siktade på Wick, längst upp på Skottlands ostkust.

Till slut dök ett rätt så stökigt fönster upp. Vinden skulle växla både i riktning och styrka, det skulle regna och vara mulet till och från, MEN om vi bara höll en hyfsad fart på drygt 5 knop skulle vi hinna före ett område med västlig hårdare vind på lördagen. Vi gav oss av på onsdag morgon efter att ha toppat upp med (väldigt billig) norsk fuldiesel.

Vi lämnar Mandal bakom oss på onsdag morgon

Påväg ut genom skärgården på den Norska sydkusten

Resan över gick i stort sett enligt plan och det blev några dygn med delfinbesök, väjande för oljeplattformar och en massa nedladdade poddar och ljudböcker.

En av de lite regniga nätterna med delfinsällskap i flera timmar

Märkligt möte! Bogserbåt med något stort på släp.

Efter drygt två tredjedelar av sträckan började vinden mota allt mer och det vi hoppades var en kantring till en mer sydlig riktning, parkerade istället på en ren västan med tillhörande allt högre vågor. Inget vi inte kunde handskas med, men väldigt obekvämt med ett ständigt stampande. Det skulle inte bli någon sömn under de förhållandena för den som var ledig från vakten. Dessutom kunde vi knappt hålla fem knop, och började riskera att hamna i den riktigt hårda motvinden som var i antågande.

Här är en ögonblicksbild av vindläget sent på lördagen. Det var det här vi ville undvika att hamna i.

Det blev ett lätt beslut att plussa på 25 grader på kursen så att vi istället siktade på Kirkwall! Varför tänkte vi inte på det tidigare? Den nya kursen gjorde att vi slapp stampandet, fick en fin seglingsbar vinkel och gjorde bra över 6 knop! Genom att gå direkt upp till Kirkwall snarare än Stromness slapp vi gå via Pentland Firth med allt det kan innebära.

Pentland Firth, området mellan norra Skottland och Orkney med vår passage från förra året markerad

Det dröjde inte länge förrän vi kunde skymta Orkneys Mainland i fjärran och sju på kvällen samma dag var vi fastknutna här i Kirkwalls hamn!

The **Brough of Deerness** i diset påväg in till Kirkwall

Kajsa förbereder för förtöjning i Kirkwalls hamn när vi passerar **Helliar Holm Lighthouse**

Man kan tänka sig hur Kirkwall fått sitt namn. Det första man ser är kyrkan och den stora kyrkväggen!

Nu ska vi sova ikapp, bunkra och vara sociala med min bofasta kollega. Sedan återstår nästa utmaning; att segla sydväst, förbi Cape Wrath och ner till Isle of Lewis, den nordligaste ön i kedjan av öar som utgör Yttre Hebriderna, vårt mål för seglingen.

Nu kastar vi snart loss!

Äntligen börjar det närma sig! Efter vårens alla förberedelser börjar det bli dags att kasta loss för årets äventyr! Föregående säsongs segling till Shetland, Fair Isle och Orkney gick nästan exakt enligt plan. Till den grad att vissa undrat om jag ritade kartan över den planerade rutten EFTER vi kommit hem! Men för en gångs skull stämde allt och vi kunde segla precis så som vi planerat. Nästan lite tråkigt bra skulle man kunna säga. Fast när man tänker efter så var vädret inte alltid helt perfekt. Vi låg inblåsta i Lerwick i fem dagar innan vi kom loss och vi seglade för det mesta i dis och dimma. Men vindarna kom definitivt från rätt håll.

Efter förra årets jackpot vågade jag först inte rita någon planerad rutt för årets segling men jag får väl försöka mig på något ändå:

Planen är alltså att ta oss till Yttre Hebriderna på skotska västkusten via Orkney. Vi räknar kallt med att kunna ta oss väster ut från Orkney och ner till norra Harris. Efter att ha utforskat Harris och de andra öarna som sträcker sig söder ut, är planen att ta oss tillbaka upp till Orkney och sedan vidare hem till Göteborg. Beroende på väder och vind och andra oförutsedda händelser kanske vi istället väljer att ta oss tillbaka via Caledonian Canal som kan fungera som en genväg om vi har kommit en bit ner längs västkusten.

Precis som förra året är planen att gå via Danmark och Norge innan vi ger oss ut över Nordsjön för att på så vis korta ner överfarten något. Utgår vi från norska sydkusten och siktar på t.ex. Wick kan vi vara framme på drygt två dygn om vi vindarna på vår sida.

Estromo har som vanligt blivit ordentligt ompysslad under vintern och våren. Förutom det vanliga lyftet med målning, propellerpyssel och anodbyten, har vi äntligen uppgraderat autopiloten med en ny modern centralenhet. Estromo styr nu med aldrig tidigare skådad precision! Vår gamla centralenhet hade bara en skramlande fluxkompass att förlita sig på och styrde därefter. Nu när vi har en modern autopilot kan vi också kontrollera den via våra plottrar så att vi kan slå på och av och göra kursändringar från rattpositionen och nere vid nav-stationen.

Estromos navstation i omvandling. Lite halvdant för tillfället men påväg att bli riktigt snoffsigt!

Navbordet nere i ruffen befinner sig mitt i en grundlig uppgradering. Än så länge sitter den nya kompletterande Raymarine Axiom plottern tillfälligt monterad i resterna av den gamla panelen och ser lite halvt malplacerad ut. Nya svarta paneler är dock på gång och det hela kommer att blir väldigt prydligt när det är klart!

Nu återstår bara lite bunkring och sedan är det klart skepp!

Hemma till slut

Efter några dagar i Wick fick vi bekräftat att väderfönstret vi hade anat i prognoserna fortfarande såg lovande ut för vår segling hem.

Enligt gribben skulle vi få hyfsat förlig vind i några dagar med risk för stiltje det sista dygnet.

I vanlig ordning före en översegling förberedde vi med bunkring av mat, vatten och bränsle. Hemma har vi sedan länge övergått helt till fossilfritt HVO bränsle, men det går inte att få tag på här uppe. Istället fick det bli att tanka vanlig diesel som dessutom kan innehålla RME och därmed ökar risken för beväxning i tanken. Känns inge vidare, men inför en översegling måste tanken och dunkarna vara fulla.

Att tanka i Wick gick bra men arrangemanget var lite speciellt. Hamnvakten hänvisade oss till en kaj där vi skulle lägga oss men där fanns inga slangar eller annat som antydde att det skulle gå att tanka diesel. Men så efter en stund kom en truck körandes med end stor portabel tank med tillhörande slang och mätare!

12:30, tisdagen 26 juli, lämnade vi den inre hamnen i Wick och styrde söder ut över Nordsjön. Vid det här laget har vi lärt oss känna igen anspänningen och osäkerheten om vad vi har framför oss, blandat med den förlösande känslan av att äntligen komma iväg.

Hav och himmel. Dagarna flyter samman efter ett tag på Nordsjön.

Det första dygnet är alltid det trögaste och det känns som en evighet innan man förlorar kontakt med land. Efter några passbyten börjar dygnen flyta ihop och sakta men säkert förflyttar vi oss allt längre längs den utlagda rutten. När vi väl passerat de sista plattformarna var vi i stort sätt ensamma i över ett dygn innan vi kom fram till mer trafikerade farvatten när vi närmade oss Norge.

En av de sista plattformarna vi behövde ta hänsyn till

Tidigare år har vi varit bortskämda med många och långa delfinbesök. Den här gången fick vi bara några få påhälsningar och de var så snabba så vi knappt han få upp kameran. Söder om Norge, strax innan vi nått Lindesnes, fick vi oss dock en riktig överraskning. Vid ett vaktbyte såg, och hörde vi plötsligt flera valar en bit från båten! De långsamma rörelserna och det karaktäristiska ljudet från blåshålen gjorde att vi direkt förstod att det inte rörde sig om delfiner.

Trots att de var långt från båten hördes blåsljuden tydligt

När jag tog upp kameran för att försöka få några bilder insåg vi att det rörde sig om minst fyra grupper med omkring tre, fyra individer i varje! Vi låg i mitten av helt valstim! Tyvärr var de allihop långt från båten och försvann efter en stund så det var en kort men intensiv upplevelse. Vi tror att det rörde sig om Grindvalar, som är kända för att simma i stim om runt 15 och ibland förekommer längs den norska kusten.

Närmare än så här kom vi inte. Det blev ett kort men intensivt möte med minst 15 valar

Tidigt på morgonen den 29 juli, efter knappt 4 dygn, angjorde vi den svenska kusten. Vi knöt fast oss vid Framnäs i Kalvsund vid sjutiden och pustade ut efter en skön översegling. Där låg vi sedan kvar i några dagar för att komma i ordning med dygnsrytmen igen.

Carlstens Fästning på Marstrand hälsar oss välkomna hem i soluppgången

Det känns skönt att vara hemma i tryggheten igen, men samtidigt lite tomt och tråkigt. Redan efter några dagar på torra land börjar vi längta till nästa äventyr. Mer om planerna längre fram. Nu ska vi först njuta av sensommaren här hemma och sedan den bästa seglingssäsongen, hösten och vintern!

Genom Pentland Firth till Wick

När vi låg i Stromness var det bara en dryg vecka kvar tills en av oss behövde vara tillbaka på kontoret hemma i Göteborg. Det kan tyckas vara gott om tid för att segla hem men som vanligt vill man ha koll på väder och vind när man ska göra en översegling. Vi behövde inte bara hitta ett bra fyradygnsfönster för att gå över Nordsjön, vi hade också Pentland Firth framför oss, som har sina egna utmaningar med väder och strömmar. Vi bestämde oss för att hacka upp elefanten och att första steget skulle bli att ta oss igenom det beryktade sundet mellan Orkney och Skottlands norra udde. Om vi kunde ta oss till Wick skulle vi sedan i lugn och ro kunna planera den avslutande seglingen hem.

Rutten mellan Stromness och Wick är bara 35 NM men den går oundvikligen genom Pentland Firth, ett sund man har hört oräkneliga historier om genom åren. Nu hade vi dock inget val utan satt kvällen före och gick igenom otaliga strömtabeller och specialbeskrivnigar av passagen ner till Wick. Vi timade avgången och började seglingen ner genom det vackra Scapa Flow klockan tio på morgonen.

Hoy Sound Lighthouse är det första landmärke som möter oss påväg ut i Scapa Flow

Tack vare bra väder och noggranna förberedelser blev det en odramatisk och skön segling. Det första man ser av det skotska fastlandet är den enorma klippan Duncansby Head som avtecknar sig i diset på andra sidan Pentland Firth.

Cantic Head i förgrunden och Skotska fastlandet i diset långt där borta

Mitt ute i Pentland Firth. Det är svårt att inte tänka på alla katastrofer och tragedier som utspelat sig här.

När vi passerat sundet och Duncansby Head dök klippformationerna Stacks of Duncansby upp som ur tomma intet. Det är lätt att förstå hur klipporna tillsammans med strömmarna i Pentland Firth och Cape Wrath har bidragit till myterna kring dessa ökända sjöfarartrakter.

Efter ytterligare några timmars segling närmade vi oss Wick och fick radiokontakt med hamnen. Vi fick ett personligt mottagande av hamnvakten och blev tilldelade en plats vid den förstklassiga pontonen.

Estromo förtöjd i den inre hamnen i Wick

Nu har vi klarat av passagen ner till Wick och har bara den sista utmaningen kvar, att ta oss tillbaka hem över Nordsjön. Vi har en vag indikation om ett väderfönster som KANSKE öppnar sig om en tre/fyra dagar så vi får ha semester ett tag till i den lilla orten Wick.

Våra vänner på i Orkney kallar Wick “an absolute dump” vilket jag kan förstå. Det är ingen attraktiv turistort vi talar om, men just därför finns här en annan sorts charm. De man talar med tycks ha en stolthet och integritet kopplat till Wick och vill berätta om sin bakgrund och traktens historia.

Den gamla livbåtsstationen från 1915. Idag används den som vinterförvaring för den 125 år gamla fiskebåten Isabella Fortuna som ägs och underhålls av Wick Society.

Mycket av Wicks historia är förevigad tack vare familjen Johnston som i över hundra år fotograferat händelser, miljöer och människor i och omkring den lilla kuststaden. Runt 50.000 glasnegativ finns kvar som gjort det möjligt att göra nya kopior med fantastisk kvalitet och upplösning. Det är som att öppna ett fönster 150 år tillbaka i tiden. På det lilla museet finns mängder av dessa foton tillsammans med föremål och berättelser från ortens historia.

Ett av alla foton ur Johnstons samlingar visar ett svenskt fartyg på grund utanför Wick…

När vi vandrade ner längs kusten passerade vi hamninloppet till Wick, där det svenska fartyget Hans förliste den 3 maj år 1900 efter att ha blivit av med rodret i Pentland Firth. Berättelserna om hur fartyget senare drev in till en kajplats helt av sig själv, bara för att några dygn senare spårlöst försvinna för tankarna till rena spökhistorier. Förklaringen tros dock vara att tidvattnet fört henne ut på öppet hav där hon sedan sjunkit. Fram till dessa dagar vet man inte vart Hans tog vägen.

Det var på andra sidan det här sundet som det svenska fartyget Hans sköljdes upp

Ett par kilometer söder om Wick ligger den gamla ruinen Castle Of Old Wick på en av tre spektakulära klippor som sticker ut från den vind- och tidvattenpinade kusten. Ruinen är resterna av ett större slott som uppfördes någon gång på 1200-talet. Slottet kunde bara nås via en vindbrygga från klippan innanför och omgivningen är minst sagt spektakulär.

Slottet måste ha varit i princip ointagligt på sin tid

Det senaste vi sett om vädret är att vi kan utnyttja en öppning mellan två vädersystem och förhoppningsvis surfa på en avtagande nordvästlig vind första delen av resan. Vi väntar någon dag till och håller koll på de senaste gribbarna.

Fina Stromness

Att segla från Kirkwall till Stromness hade varit lätt som en plätt om det bara funnits en kanal mellan Kirkwall och Scappa Flow. Samhällena ligger båda på Mainland och det tar bara en halvtimme med bussen från ena stället till det andra. Sjövägen däremot är som att väja mellan kolera och pest. Antingen tar man den östra vägen och går genom Pentland Firth med allt vad det innebär, eller så får man runda Mainlands västra sida, och är helt exponerad för Atlantens humör. Vi valde det senare efter att pluggat en passage-guide in i minsta detalj.

Strömfenomenen är helt unika i sundet mellan Mainland och Rousay. Fastän vi timade avgången perfekt fick vi ta oss igenom stående vågor med brytande vågtoppar i sundet. Bara någon minut senare var vi ute på andra sidan och vattnet var lugnt igen! Resten av seglingen var helt problemfri tack vare bra väder och vind.

Bowcheek, den västra klippan på Eyenhallow med Rousay i bakgrundenA

De sagolika klipporna längs Mainlands nordvästra kust framträder när vi kommit ut ur det
strömhärjade sundet

Brough Head, fyren som står på ön Brough som bara kan nås landvägen vid lågvatten

En blick tillbaka längs den nordvästra kuststräckan

Påväg in i Hoy Sound med ovanligt platt vatten

En av många fiskebåtar som ligger på svaj i inloppet till Stromness hamn

Allra längst in i viken ligger hamnen med marinan där vi har en plats som väntar

Ett av målen med att besöka Stromness var att hälsa på en kollega som är bofast där. Det blev ett förstklassigt mottagande med guidade turer, vandringar och trevligt sällskap! Thank you Jamie and Fran!

Ring of Brodgar, en av alla sevärdheter vi fick ta del av tack vare våra lokala guider

Stromness är betydligt mindre än Kirkwall men också mysigare och lite gemytligare. Den otroligt charmiga huvudgatan slingrar sig genom samhället och byter namn minst fem gånger. Hade den bara haft några fler pubar och affärer hade den varit perfekt! Samhället får en speciell puls tack vare färjeterminalen som tar passagerare mellan öarna och fastlandet.

En fem/åtta pubar till på den här gatan hade gjort susen 🙂

The Stromness Hotel hade funkat som backdrop till vilken skräckfilm some helst. “Gå inte dit” var tipset vi fick från lokalbefolkningen.

Sundet mellan Stromness och Graemsay där kom vi inseglandes på högvatten dagen innan. I bakgrunden, de dimhöljda bergstopparna på ön Hoy

På vandring uppe på slänterna ovanför stadsbebyggelsen i Stromness. Vår lokala guide Jamie tog oss med på stigar vi aldrig hade hittat själva.

Under de här förhållandena hade vi inte velat anlända till Stromness. Men det är vackert att titta på från land!

Kirkwall

Efter några blåsiga nätter på Westray såg vindarna lite snällare ut och vi bestämde oss för att ta oss ner till Orkneys huvudort Kirkwall. Det är ett litet skutt på 25 NM men som vanligt vill det till att ha koll på strömmarna och tima avgången. Trots planeringen var vi nära att följa med fel strömfåra på vägen ner mot Kirkwall. Vi hade Strömmen med oss och gjorde över 11 knop där vi gick rätt så nära ön Eday och kände att vi hade koll på läget. Kruxet var att Strömmen delade sig i två spår just där. Det ena bar vidare ner mot Kirkwall men det vi höll på att hamna i förgrenade sig ner söder om Eday, inte alls dit vi ville. Det blev till att starta motorn och styra 90 grader åt sidan för att inte sugas in i fel fåra. Plötsligt gjorde vi bara 2 knop fast motorn gick på högvarv. Allt gick bra tillslut men man får sig en tankeställare och inser krafterna man har att göra med här uppe.

Här syns det på vårt spår hur vi undgick att hamna i fel strömfåra

Kirkwall är en väldigt fin liten stad och det var härligt att få komma in till civilisationen igen.

Påväg till Orkneys mest kända destilleri

En regnig dag som gjord för whiskyprovning

Tusentals liter whisky ligger och gottar till sig

Här blir vi kvar i några dagar så vi har tid att leva lite stadsliv, besöka destillerier och pubar och se oss om på ön.

Orkney nästa!

Tidigt nästa morgon kastade vi loss och lämnade Fair Isle i samma dimma som vi funnit henne dagen innan. Det blev ett kort och intensivt besök och vi kommer definitivt att komma tillbaka. Det skulle komma ordentligt med vind i några dagar så vi var angelägna om att få en bra plats i nästa hamn. Jag hade ringt hamnvakten på den nordliga Orkney-ön Westray dagen innan och han trodde det skulle vara möjligt att få plats inne i den gamla fiskehamnen Pierowall Harbour som numera har en pontonbrygga för gästande båtar.

Direkt utanför den norra hamnen tornar den här klippan upp sig

Vi följde Fair Isles norra kust och nådde udden med fyren Skroo, som vi besökte landvägen dagen innan. Runt fyr-udden ligger spetsiga klippor med tusentals häckande Puffins och andra fågelarter. Det är lätt att förstå vilken central roll ön har haft för fågelskådare sedan långt tillbaka i tiden. Vi satte segel och styrde väst-syd-väst mot Westray. Fair Isles klippor försvann en efter en tillbaka in i dimman.

Högt uppe på udden syns mistluren som är sammankopplad med fyren Skroo

Det blev ännu en fartfylld segling, den här gången mot Orkney och Westray. När vi fick land i sikte insåg vi att vi nu kommit till ett betydligt plattare landskap än det vi vant oss vid från Shetland och Fair Isle.

Westray och de andra nordliga öarna i Orkney är betydligt plattare än vad vi tidigare vant oss vid

Framme i Westray fick vi en perfekt plats i hörnet bakom den höga piren. Tätt efter kom Sula som vi legat utanpå på Fair Isle, så vi skulle få fint svenskt sällskap i några dagar till.

Pierowall Harbour sticker ut sina skyddande pirer från den norra stranden på Westray

Samlingspunkten är hotellet där man kan dricka god lokal ale i baren

Westray är ingen metropol direkt. Här finns två små mataffärer, ett café och ett hotell. Nu gäller det att dra ut på vistelsen och inte besöka alla attraktioner första kvällen…